I narkotikans mecka med piptobak

I Itacotiara, en liten trött stad, fyra timmar bilvägen från Manaus, är det första som möter mig, medan jag promenerar från hamnen och upp mot stadens centrum, den starka doften av marijuana. En mager man med spretigt, trendenligt hår gör, inbäddad i ett röktäcke, tummen upp. Bredvid honom sitter två små barn på ett bord och tittar åt samma håll. Sikten ner till marijuanarökaren är klar och tydlig. Klockan är tio på morgonen.

Narkotikatrafiken i Amazonas kan liknas vid vandrare som försöker finna sin väg genom regnskogen. Det gör den också. Den finner vägen genom tullar, politikers fickor, ända fram till sin slutliga destination, konsumenterna. Vilka konsumenterna är varierar, men på många håll längs den latinamerikanska kontinenten ökar antalet droganvändare såväl som i de lägre som i de övre samhällsklasserna, i städerna lika väl som på landsbygden.

I stater starkt plågade av narkotikatrafik har ett litet maktetablissemang kontrollen över debatten och utvecklingen. I Amazonas har drogkarteller och smugglare mycket utrymme att göra vad de vill, utan insyn för omvärlden. Amazonfloden är narkotikans motorväg och det finns inga säkra uppgifter eller sifferantal på flödet. Man vet bara att majoriteten (men inte all) narkotika färdas från Colombia via de amazonska gränserna, till Peru och främst till Brasilien. Bolivia, en stor producent av kokain, ligger inte långt därifrån. Och i Colombia, som förblir en stor opiumproducent, fortsätter de väpnade aktörerna tillhandahålla sina egna narkotikarutter så länge inbördeskriget fortsätter. Eftersom länder som Afghanistan tituleras som världens största opiumtillverkare riktar sig både utrotningskampanjer och marknaden åt ett annat håll än Colombia.

När man står i hamnen i Leticia, en colombianska stad med 30,000 invånare, alldeles vid gränsen till Peru och Brasilien (bara floden skiljer dem åt), omringad av djungel, militärer och inbördeskrig, blir det tydligt vilka motsättningar som finns om narkotikatrafiken och vad som sägs om den. La Frontera, trestatsgränsen mellan Peru, Colombia och Brasilien, är porten för de stora mängder av narkotika som har de brasilianska storstäderna som slutort. Antalet militärer och, främst USA-sponsrade, resurser avsatta till "narkotikabekämpning" i den här regionen är det synliga beviset på att det är en knarkzon. Initiativen faller tunga, narkotikabekämpning på riktigt är det inte tal om. Snarare är det en politisk korrekthet där man utåt sett är emot droghandeln men bakom lyckta dörrar själva gör stora pengar på varorna.

Narkotikatrafiken har genom åren haft andra bakomliggande orsaker. Under Ronald Reagans tid som president började man på allvar intressera sig för sambandet mellan Colombias gerillagrupper och landets narkotikaproblem. Det är 1980-tal, narkotikakartellerna växer och frodas som aldrig förr i penningflöde och goda kontakter med den colombianska makteliten samtidigt som världsekonomin går på högvarv. Miami är den naturliga destinationen för exporterad colombiansk narkotika och trots uppsminkade good-feeling-serier som Miami Vice, som försöker ge nordamerikansk polis ett professionellt Nice Guy-ansikte, märks samma korruptionskultur även i södra USAs maktelit; politiker och knarkkarteller äter från samma smörgåsbord.

Reaganadminstrationen uppfinner benämningen "Narco-guerilla" (alternativt "Narco-terrorists", som i terroristkrigens dagar mer överensstämmer med USA-regeringens agenda) i sin strävan efter att svartmåla gerillagrupperna. Samtidigt, med drogbekämpningen som täckmantel, sammanblandar man sig som både ekonomisk och militär bidragsgivare och rådgivare till colombianska staten och antar en diskret men strategisk stridande roll i det colombianska inbördeskriget. Den nordamerikanskt styrda anti-drogbyrån, Drug Enforcement Administration (DEA), börjar på allvar - med generös budget - operera i Colombia. Man genomför räder mot narkotikafält och fattiga familjebönders plantager, som på grund av marknadskurvorna tjänade (och fortfarande tjänar) mer på att odla koka än potatis. Det är mot landets bönder och fattiga som colombianska staten, DEA och Vita huset främst riktade sitt narkotikakrig. Från lågt flygande plan genomförs kontroversiella och oansvariga besprutningsaktioner med giftiga och hälsofarliga kemikalier som får allvarliga ekologiska och mänskliga följder.

Det politiska resultatet av Vita husets "krig mot narkotikan" blev en fördjupad inblandning i de colombianska angelägenheterna, allt fler colombianer kastades i fattigdom eller tvingades fly undan federala arméns eller paramilitära gruppers förföljelser. USAs och den colombianska statens narkotikaräder drabbade sällan de storgodsägare eller de kartellförgreningar som hade goda förbindelser med den ekonomiska och politiska eliten.

Liknande metoder används idag mot opiumet i Afghanistan, och med snarlikt utfall. Det är de fattigas fält man slår till emot och prioriterar bort. De opiumproducenter som mutat sig fria undslipper besprutningsgifterna som gör jorden obrukbar under långa tider. Även om familjebrukarna skulle vilja byta från opium eller koka till exempelvis potatis eller vete skulle en sådan omställning vara omöjlig att genomföra.

Det är bevisat tydligt att delstatspolitiker och regionala presidenter varit, och fortfarande är, delaktiga i Amazonas gynnsamma narkotikahandel. Narkotikan omsätter mer pengar än de flesta fattiga länders sammanlagda BNP. Ståendes i hamnen i Leticia påminns man ständigt om de intressen som lurar runt hörnet och som resten av världen livnär sig på: vapen, människosmuggling, prostitution och avverkad skog. Pengar från narkotikahandeln bidrar i mångt och mycket till utformningen av Amazonas, det finns företag och delstatsregeringar som kräver narkotikatransportörer på tullinkomster och delar av inkomstkakan. Här går karteller och geopolitik hand i hand, eftersom de har format sig ett beroendeförhållande där de gör bäst i att hålla varandra om ryggen, och de gör karriärer i varandras företag.

I Bogotá leker Margarita med tanken att Colombia borde legalisera narkotikan, sedan samtalet glidit in på landets rykte av sig att vara en "narkotikastat". Hon är innehavare av ett vandrarhem i den koloniala stadsdelen La Candelaria.
- Det skulle åtminstone sänka marknadspriserna, menar hon. Alla parter i den väpnade konflikten i Colombia lever på inkomster från narkotikan: gerillan, paramilitärerna, knarkkartellerna och den federala armén. Så länge de får fortsätta att döda varandra och tvinga bönder att odla opium och koka istället för potatis och grönsaker kan de hålla sig beväpnade och döda både varandra och civilbefolkningen. Och dessutom åtnjuta fortsatt gynnsamma priser på världsmarknaden.

Margaritas åsikter får en poäng i det sammanhang där de hör hemma. Även om hon spekulerar skulle en sådan reform aldrig bli verklighet, och konsekvenserna skulle bli andra, nya problem som har att göra med om de väpnade aktörerna i Colombias inbördeskrig inte längre kan försörja sig på stora narkotikainkomster. Dessa aktörer skulle finna nya inkomstkällor och problemet skulle bara ändra skepnad. Våldet skulle finna nya vägar och fortsätta plåga landet.

I Muratuba, en liten by i brasilianska Amazonas, köpte jag en påse piptobak av Dona Yuca, innehavare av en närbutik. Det är tobak odlad i trakterna. Ekologisk, skulle man kunna säga. Den naturella smaken och det plötsliga ruset förkroppsligar de krafter som naturen här besitter. Tobaken är inte kemiskt manipulerad, och utomstående skulle gott och väl kunna betrakta piptobaken som narkotika med tanke på det rus och den påverkan pipbolmaren upplever.

Piptobaken följde med mig till Colombia och Venezuela, två länder som nästan förirrat sig i paranoid militarisering. Nära gränsen till den colombianska gränsen i Venezuela beordrades jag av militären av bussen och ombads peka ut min väska i nattmörkret. Ett ficklampa flög mellan väskorna i bussens bagageutrymme tills jag kunde peka ut den. Att det i Venezuela pågår en militär upprustning är tydligt och rädslan inför grannlandet Colombia och deras "knarkflöde" gjorde sig påmind när vi gick in i en militärbyggnad ett stycke bort. Militärofficeren betraktade mig nerifrån och upp. Jag såg hur hans ögon föraktade mig. Ord som "slödder", "hippie" och "lat" låg väntande i hans hårda blick. Väskan öppnades och det mesta vändes ner och upp på, studerades inifrån och ut. Till slut fann militärofficern påsen med piptobaken och plockade fram den. Han frågade vad det var.
- Tobak.
Hans ögon flög upp till mina ögon, letade efter något som skulle blinka, sökandes efter något osäkert flimmer i min gestalt som han kunde angripa och desarmera likt en tjuv om natten. Men där fanns inget. Jag var alldeles för säker på min sak och medveten om varför den venezuelanska armén genomgår en sådan politisk och militär förändring att hans enda respons blev något tafatt.
- Verkligen?
- Ja, sa jag.

Han grep fumligt tag om lösa delar av tobaken och luktade på den. Han beträdde djupa vatten, tycktes det som. Lukten sa honom ingenting. Han ville finna knark på mig, det var uppenbart. Men han stoppade varsamt ner piptobaken igen och lade det i väskan. Min rastamössa gled allt längre ner längs bakhuvudet.

"Ska vi röka lite piptobak, du och jag?", ville jag fråga militärofficeren och tillägga att jag gärna ville veta varför han ansåg det nödvändigt att utpostera militära förband i praktiskt taget vartenda hörn av Venezuela (något som Colombia redan har gjort, en stat som Venezuela säger sig vara raka motsatsen till). Jag ville fråga allt, den här natten medan bussen väntande stod på tomgång utanför byggnaden, kanske för att komma åt reaktionen, veta hur den skulle se ut. Det är svårt att dela med sig av hur det känns att spendera en natt i en posteringscell någonstans i Venezuela, ett land som befinner sig instängt i en slags paranoid militär upprustning inför någon fiende som aldrig uppenbarar sig. "På grund av narkotikan" misstänker jag att svaret skulle ha varit.

Narkotika är ofta den invändning som många regeringar tar till för att lagenligt få rikta vapen mot sin egen befolkning och kunna misstänka samtliga för att syssla med oegentligheter. Du är dömd utan bevis, din klädsel - ditt skägg och din hatt - talar för sig själva. I Latinamerika är myndigheter och poliser särskilt paranoida och dessvärre måttligt intresserade av verkligheten. Det har blivit så på grund av tradition och historia; föregångare i de väpnade leden har företrätt militärdiktaturer och korrupta regeringar som överlevt tack vare ett skapat tillstånd - kallat för samhälle - där poliser och militärer fruktar exakt samma sak som statsöverhuvudena i den politiska makten fruktar: folket.

Jag frågade aldrig militärofficeren om vi skulle röka lite piptobak tillsammans utan lade väskan på ryggen och gick.
- Varifrån? frågade en kollega militärofficern medan jag med ett brett leende hälsade på honom samtidigt som jag passerade hans arbetsbord på väg ut tillbaka till bussen och resan till Caracas.
- Från Bogotá, svarade militärofficeren och jag kände hur de betraktade mig bakifrån, hur min gestalt stack i deras ögon och hur jag trotsade alla deras invändningar till varför arméer måste "försvara fosterlandet".

I Colombia såg jag en kritikerhyllad film om ett arméförband som finner gerillapengar och narkotika under ett spaningsuppdrag i djungeln. De behöll vinsten för sig själva och skapade sig nya liv. Bubblan sprack och lögnerna flöt upp till ytan lagom till slutet av filmen. En av soldaterna gick under jorden och lyckades meddela flickvän och dotter om var de kunde finna skatten. I ett lyckligt ögonblick håller den unga kvinnan upp en bunt nordamerikanska dollar i handen och lyckas inte hålla tillbaka tårarna. Där slutar filmen utan vidare förklaring eller analys. Slutsatsen jag själv kunde dra var att narkotika bygger liv i Colombia. Det är sant. Den hjälper till att göra somliga mäktiga. De blir framgångsrika politiker, som andra umgås med. Det är också sant.

Med filmens abrupta slut blir jag varse den colombianska verkligheten; här är narkotikadebatten inte mer djuplodande eller färggrann än så. Den är svartvit, antingen eller. Därför tycks narkotikaproblemen kvarstå, dels för att människor behöver det för att föra krig eller bygga sig politiska karriärer, dels för att alla tyst bör acceptera att narkotika är ett av landets största exportprodukter. Inkomsterna kommer dock inte folket till nytta, utan göder landets maktetablissemang. Många av dem som agerar högt, kännbart eller på andra sätt än Vita huset eller colombianska staten mot Colombias narkotikapolitik får ofta betala det högsta priset i form av sitt liv.

I hamnen i Leticia är det inte fråga om att höra sig för om någon vet något om narkotikahandeln. Varken vattentaxiförarna, de väntande resenärerna, småhandlarna, turistguiderna eller de utposterade militärerna är oberörda av personliga erfarenheter och sin kännedom om narkotikan. Jag förblir tyst med en svag känsla av ouppklarade frågor. Under tiden kan jag se hur somligas blickar då och då möts inom loppet av en sekund, ser hur de läser av varandra för att sedan diskret återgå till vad de höll på med innan.

Klas Lundström
Leticia, Colombia