Barnet är en för tidigt född människa. Den tid som vi kallar för barndom är en bubbla i vilken vi ska mogna till oss fram till vår 18-årsdag. Utanför barndomens kuvös står Doktor Vuxenvärlden och för noggranna rapporter. Följer det utvecklingskurvan?

— Det ser fint ut. Hur gick det på fyraårskontrollen?

— Jodå, Barnet var så duktigt! Hur gick det på nationella provet i engelska?

— Vi kan konstatera att barnet har en normal språknivå för en 11-åring. Avgångsbetyg?

— Det fick ett tillräckligt högt snitt för att komma in på högskolan.

Doktor Vuxenvärlden lägger ner den blå bic-pennan (pennmonopolet i den offentliga sjukvården) i bröstfickan på landstingsrocken. Med trött blick och fötterna i vita plasttofflor och tubsockor, hasar doktorn vidare till nästa "patient".

Med lättade, utslätade ögonbryn fortsätter de andra vuxna sitt obligatoriska samtal med sjukvårdspersonalen. Efter ett artigt farväl rullar vårdnadshavarna ut Barnet genom korridorerna med linoleumgolv och vitmålad vävtapet. Det är fint väder idag, så barnet ska få ett Kinderägg, för att det varit så duktigt och ognälligt. Inifrån den fyrhjulade plastboxen hörs något joller, men de hör inte riktigt vad barnet säger, så de rullar vidare.

Det har blivit många chokladägg genom åren, många fram- och tillbakarullningar med kuvösen genom livet, men snart är barnet vuxet. Plötsligt en dag fyller Barnet Människa.

Vi vet inte själva vad detta innebär, men inifrån bubblans värld verkar det spännande. ”Snart är du myndig”, får vi veta, ”då får du bland annat rösta”. ”Rösta?” undrar vi, men tänker inte så mycket mer på det, för vi vet inte riktigt vad det där med att rösta betyder. Som barn får man ju inte rösta! Hur skulle det se ut? Samhället skrattar generat, vilken urbota dum tanke! Barnet hade bara röstat på Godispartiet!

Om 0-årsdagen var en förlossning så är 18-årsdagen en förlösning. Vid förlösningsdagen får Människan en röstsedel som den undrande tittar på. ”Vad ska jag med en sån till?” tänker vi, knycklar ner papperslappen i jackfickan och fortsätter gå till kiosken. Människan köper en chokladkaka — favoritgodiset framför andra, och känner smaken av vuxenlivet förlösas i munnen. ”Det här, det kallar jag riktigt godis”, mumsar den lyckligt efter år av tvångsmatning med för mjuk, tvåfärgad sockerchoklad. Godispappret pressas ihop till en liten pappersboll, ögonen letar efter en obefintlig papperskorg i närheten, och hamnar till slut i fickan bland övrigt småskräp.

Papperskorg eller valurna? Det är inte bara Människan, utan också du och jag, som vet mer vad vi gör med ett godispapper än en röstsedel.  

Vi vuxna står gärna upp för vår demokratiska rättighet att få rösta, men när det handlar om verklig makt så har chokladkakan större betydelse än rösträtten. De första åren efter förlösningen kan Människan trots allt minnas den dåliga akustiken i plastkuvösen — ljudet förvrängdes visst på något märkligt sätt i kontakten med omvärlden. Den böjda plasten förvred perspektiven. Det fanns för litet rörelseutrymme som blev kvävande och Barnet orkade inte längre sprattla. Frågorna till vuxenvärlden gav aldrig vettiga svar; till slut rapar det bara upp de åsikter och tankar som det sondmatats med. Långsamt ersätts minnesbilderna av en skimrande barndom bland maskrosängar och färgkritor. 

”Varför får barn inte rösta?” frågar Människans barnbarn en dag. Någonstans i minnesarkivet minns Människan att den själv ställde frågan en gång i korridoren mellan förlossningen och förlösningen. Den fick aldrig något svar då, en bokstav tynade visst bort i ljudvågorna på väg ut genom kuvösplasten — och har inget vettigt svar nu heller. ”Kanske för att barn inte vet vad de ska rösta på, de kan inte så mycket om politik och såna där viktiga grejer som man måste kunna för att få rösta, förstår du”. Barnet tittar misstänksamt på Människan och frågar: ”Kan du?”

”Kära barn, vad du tjatar och ställer frågor! Kom så går vi till kiosken istället!”

På vägen från kiosken står Godispartiet och delar ut flygblad. Vill man rösta på Godispartiet får man lägga ett godispapper i valurnan, istället för en vanlig röstsedel. Barnet och Människan får ett flygblad i händerna och traskar lugnt vidare hemåt. ”När jag blir 18 år, då ska jag rösta på Godispartiet!” säger barnet. 

— Vad gnäller Barnet om, frågar plötsligt den ena vårdnadshavaren den andra, ljudet blir så burkigt i de där kuvöserna?

— Jag tror det säger att det hellre vill ha bröstkarameller, säger den andra vårdnadshavaren.

— Vad är det för trams? Det finns väl inga barn som gillar bröstkarameller?

Vårdnadshavarna rullar vidare till kiosken där de brukar köpa Kinderägg. Barnet tittar tomt ut och tänker: "Jag vill ha röstkarameller!”