Första väggen är en värmevägg, som känns som att bli överkramad av en tjocksvettig tant och man själv är en torkad knastkvist i skogen. Sammankrasning. Den väggen rammade ansiktet samtidigt som flygvärdinnan goodbyekrystade ett leende och Kenya Airways – The Pride of Africa (med djup Lejonkungenröst) figurerar som bakgrundsmusik. Och ja, jag ska åka med ert flygbolag hem igen, tack och hej vi ses. 

Hundratals människor som knör sig in till Maputos internationella flygplats, är nästa vägg. Alla pressar sig genom öppningen på maximalt ett par meter, samtidigt som två uniformmän kontrollerar gula vaccinationskort. En låg visumdisk, ett trasigt bagageband och något för högt taxipris senare, är vi väskavdumpade vid vårt hostel.

Om inte skylten med backpacker-ordet funnits, skulle detta kunna se ut som en anstalt, möjligtvis något mysigare. De flesta byggnaderna i Maputo har betongmurar med galler överst som omgärdar husen. Några har järnmurar och en del, som exempelvis ambassader, har taggtråd, elektronisk övervakning och vakter som bär uniform och keps. 

Detta backpacker-hostel har järnmurar ovan hjässhöjd och två vakter. En avvisande vägg, men för en backpacker-turist en trygghetsfaktor. 

Inne på hostelet finns massvis av information om vad som inte får missas att ses, upplevas, göras och beresas när du är i Moçambique. Missa inte de milslånga, orörda stränderna, smaka den himmelska maten och upplev den spännande befolkningsmixen. Och glömde jag att nämna att moçambikaner är vänliga, snälla och avslappnade? Nota bene: Myggmedel är en god idé och gå inte ut sent om kvällen på kusliga gator. 

Den som inte ids läsa fult layoutade broschyrer med solnedgångar, elefanter och afrikabarn, kan läsa i backpackerkatekesen - Lonely Planet. För en BP finns inget tryggare, bättre och mer värdefullt än LP. 

Att vara turist är att vara på ett evigt smörgåsbord. Du kan välja och vraka mellan olika ingredienser – hur vill du själv att din resa ska vara och bli? Smakar det bra? Smakar det lite dåligt? Gå och klaga och få en ny rätt istället. 

Ditt menykort är din karta över landet du besöker och din kyparkommentator är LP som förklarar för dig vad som är prisvärt, gott och spännande. Du får också reda på vad du absolut inte bör prova (för den erfarenheten har en annan stackare redan smakat på) och vad som smakar dåligt. 

För de flesta BP-turister är det viktigt att smaka det annorlunda och att göra det på orörda platser. Inget är så gräsligt som solsemester på Kreta eller Mallorca och över din soliga kropp att du sätter din fot på Kanarieöarna.  Resenären – den som förtjänat sin resa – söker sig till nya, orörda platser där du kan rulla ut din vita kropp på ödsliga stränder och under kokospalmens sus. Under palmen och ut mot havsbrynet finns inget som stör sikten och på paradisstranden är bara du. 

”Det är bäst att passa på att etablera sig här i Moçambique innan det är för sent” säger surfarkillen som tar oss ut till en annan paradisö. Han syftar på bp-turismen som är stadigt växande i landet och  befarar att alltför många turister kommer till landet. På den öde ön i Vilankulos skärgård jämrar han sig över hur Kina dammsugit kusten på hajar innan han spänstigt hoppar ut i vår speedboat igen. 

Ja, det finns inte många paradisplatser kvar att erövra i vår turismkoloniserade värld. BP-turister skiljer sig inte ifrån andra sorters turister, trots att de inte önskar något hellre. Friterade bananer, havaianas flip-flops och en tummad LP i väskan är minst lika klichéstandardiserat som all-inclusive, solkräm på Ibiza eller grisfest. 

Gemensamt för turisterna är den starka driften efter att finna det orörda och exotiska och att göra det innan någon annan gör det; innan det är för sent. Gemensamt för turisterna är också hur de avskärmar sig med väggar. 

Kring hotell och hostel finns murar som skyddar mot Jobbiga Verkligheter Utanför. Ibland är stränder inhägnade så att vita kroppar som vill bli bruna kroppar kan få bli röda kroppar ifred. Ganska ofta är restauranger inhägnade för att skydda turisterna från dryga gatuförsäljare som ju stör turisterna i deras gastronomiska upptäcktsresor i den ”lokala” matkulturen. 

De viktigaste väggarna är ändå inte de betongbyggda och taggtrådsförsedda, men de mentala murar vi bygger upp kring vår resenärhjärna. Vi vill inte exploatera och exotisera, utan behöver bara komma ifrån och koppla bort. Om verkligheten utanför skrapar för nära inpå, kan vi välja att ignorera, vända blicken bort och tänka på att vi snart kommer att åka hem igen. 

Vår drift att erövra nya platser har vunnit över oss och inte tvärtom. Med hjälp av fysiska och mentala murar skyddar och ursäktar vi oss, eftersom vi inte vill erkänna våra fula drifter som driver oss att skövla nya platser, klampa på andras liv, smaka nya upplevelser. 

Och hur det smakar för de som står utanför våra ogenomträngliga turistmurar, det har inte ens LP svaret på.