Vi kan ha så stora förväntningar på kroppar att det kan få oanade konsekvenser om vi blir besvikna. Dels finns förväntningarna på vår egen kropp och dess fysiska förmåga, dels förväntningarna på andras kroppar och hur väl de motsvarar våra olika högt uppställda krav och ideal.

Konstigt nog, trots att kroppen spelar så stor roll är det fortfarande fult att kommentera den. Trots att vi i vår tid har rört oss långt från 70-talsmantran som "du duger som du är" och "du kan inte ändra på hur du ser ut", präglas samtalet om kroppen fortfarande av en mysig och mystisk värdeneutralitet.

Man får inte kommentera penisstorlekar, svällande magar och osynkroniserade bröst. Det är helt enkelt fult att värdera kroppen, trots att den anses så värdefull. Istället talas det i det tysta.

I de flesta mellanmänskliga relationer har intima mått mindre betydelse. Även om vi menar att vi tolererar våra medmänniskors ovärderligheter precis som de är, små skavanker och operfekta yttren, verkar vi förtiga vad vi innerst inne tycker och tänker.

Existerar det en kroppsdebatt som hade mått mycket bättre av att komma fram i dagsljus? Hur mycket vi än gör upp med snäva kroppsideal är kroppen något vi värderar i slutändan. Om vi verkligen önskar en eller två kroppsdelar att vara på det ena eller det andra sättet, borde vi inte ha lov att vara fullkomligt öppna och ärliga om det? Är en kroppsfetisch alltid något obskyrt, omöjligt att skylta med? Får man inte heller lov att rata på rent kroppsliga premisser, även om man faktiskt gör det?

Kroppen är tabu.

Men alltför stort fokus på det yttre kan också få destruktiva följder. På 1800-talet lade de fysiska attributen grunden för en teori om arternas uppkomst som fick sin beklagliga förlängning i 1900-talets rasbiologi. 

Idag är kroppsextremismen dold i en värld av hyllad skönhet. De synsätt som skiljer en gestapoagent från en modebloggare är därför inte särskilt många. Alla som menar sig kunna skilja bättre och sämre individer bara på grundval av fysiskt framträdande riskerar att hamna i fällan. Risken är stor att det vackra förtrycker.

Ska vi balansera idealitet med realitet måste vi lära oss att tala om kroppar på ett annat sätt. Det måste finnas utrymme för att kommentera kroppen, även andras, avdramatisera dess detaljer, bryta likriktningen. Bara då kan vi vända oss från vår kroppsliga tvångsneuros där alla gillar stora pattar och välhängda paket. Vi vet ju att det inte är så. Kort sagt, kroppen har betydelse, hur knäppt och småsint det än må vara.