Norge är inte bara ett ruttet land, utan till och med världens sämsta. Norrmän är ett rövarband som borde tas om hand. Så om du ser en slisk och han stinker rutten fisk, så är han utan tvivel norsk. 

Orden kunde nog varit mina egna, men är istället från Hasse & Tages norgevisa från Mosebacke Monarki som Moltas Eriksson framförde 1968. Norge har på många sätt länge varit en lillebror till Sverige; en kaxig lillebror som senare blev både oljigt snuskrikt och med mycket norskt skidguld. Inte konstigt att Sverige blir putt när vi har så ruttna grannar. 

I våra dagar när var och varannan tävlar om i vem som är mest kränkt och diskriminerad, känns sången verklighetsfrämmande. Att på statlig tv framföra en låt om fiskstinkande norrmän skulle förmodligen bli ett fall för Diskrimineringsombudsmannen. En nidvisa om afghaner, bosnier eller eritreaner på bästa sändningstid på SVT vore så skrämmande att ingen ens vågar tänka tanken.

Vi vill ändå gärna generalisera om våra närmaste grannar. Norrmän är hurtiga och gillar att gå på tur, danskar är avslappnat kontinentala och hygger sig med en tuborg i kontrast till finnarna som dämpar sitt tungmod med starkare drycker. Såna är dom; norrmännen, danskarna och finnarna. Det vet väl alla? 

Men alla vet inte det. Andra vet istället hur egyptier, pakistanier och albaner är.

Vårt uppsluppna skämtande och vedertagna slutsatser om våra nordiska kulturer och grannländer är naturligt. Med våra goa gamla grannar är vi inte rädda för att dra skämten och generaliseringarna ett steg längre. Vår hysteriska rädsla för att trampa andra (läs icke-nordbor) på tårna med humor, är därför inte annat än ett tragiskt tecken på hur långt vi står från varandra och hur segregerat vårt samhälle är. 

Varför har humorn förlorat sin avväpnande och förenande kraft i mötet mellan människor? När blev vi till lättkränkta och misstolkande tråkmånsar som glömt bort att ha roligt med varandra? Någonstans har vi glömt bort att det i humorn finns en kärlek och ömsinthet. 

Jag slår gärna på tv:n en dag för att se en rund gubbe bittert tralla en sång om andra ruttna nationer och folk här på jorden. I grund och botten är vi ju alla lika ruttna; vi måste bara våga trampa på lite fler känsliga fötter för att kunna känna det.