"There's not much difference between a bridge and a wall" sjunger John Cameron Mitchell i sin berömda roll som den transsexuella punkrockaren och tysk-amerikanska emigranten Hedwig i filmen Hedwig & The Angry Inch. Filmen handlar om den desperata jakten på en hel personlighet. Efter en misslyckad könsoperation, och i hopp om att kunna byta sitt manliga könsorgan mot den amerikanska drömmen, reser Hedwig från öst till väst och inleder en intensiv kärleksaffär med en musikbegåvad pastorsson.

Berlin. En stad som med sitt tvångsmässiga byggande, sin stilhysteri kring olika offentliga platser, skyltar med ett brustet förflutet lika mycket som med sin desperata jakt efter en fulländad identitet. Den tyska huvudstaden är som resultatet av en misslyckad plastikoperation, hitlertysklands stora välfärdsprojekt, Welthauptstadt Germania. Mina associationer går till brasilianska Sheyla Hershey som pga sitt komplicerade förflutna, sin förmodade brist på värde och självkänsla, genomgår plastikoperation efter plastikoperation i jakten på världens största bröst. Det vilar något lika förtvivlat pornografiskt bakom Berlins storslagenhet.

Längs promenaden på Karl-Liebknecht-Staße ser jag kulhålen som fortfarande sitter kvar i husfasaderna. Här märks historien, påtaglig som ärr i varje gatuknut. Jag associerar till människosläktet, den frågan som kanske kommer närmast mitt i det själsöppna Berlin. Måste man göra upp med min sin historia? Är det ens nödvändigt?

Vem kan lösa Berlinmurens fall? Det är en lika olösbar som omöjlig uppgift. Visst hålls det minnesstunder, för aldrig får vi glömma de brott som muren i mental mening står som levande symbol för, men någonstans blir minnet styltigt, paketerat, övermålat, och det som en gång delade familjer mitt itu har blivit generaliserat till ett begrepp, en mytologi, en berättelse om de onda mot de goda.

Berlin är mer än sitt begrepp. En stad full av spännande kontraster, men ständigt associerad med en mur. Få platser har något så uppdelat över sig, och ändå så sammanbitet. "There's not much difference between a bridge and a wall." Öst och väst hör ihop, liksom det inre och det yttre. Jag känner hur gatuspråket sätter ord på känslor och förluster som vi själva bär på och är en del av. Vi är alla en del av Berlins historia.

Dessa kontraster har tilltalat den yngre generationen. Det har blivit populärt att bege sig till Berlin för att söka sig närmare det man egentligen vill lämna bakom sig, komma längst bort ifrån. Jag tror det säger mycket om människans behov av att klamra sig fast vid förluster och den trygga närvaron av allt som gått förlorat. Flykten från bakgården är också en flykt till sin egen bakgrund, den historia som vi alla delar, som är både obegriplig och extremt lätt. Omkring 200 dog i flyktförsök över muren, och ännu fler i det krig som muren blev ett plågsamt minne av. 

Ännu fångar muren miljontals. Vi talar om den, utreder, blir efterkloka. Det är en nödvändig process, men någonstans i analysen glöms det inre bort. De murar som vi har rest mot varandra i våra medvetanden är oftast de svåraste att rasera. Och även om väggarna störtat för tjugo år sedan står Berlinmuren orörd kvar hos många. Inte förrän vi har gjort upp med rädslan helt och hållet, folkmordets Västsahara, förvecklingen i Gaza eller EU:s politiska vägg mot den afrikanska kontinenten kan vi verkligen tala om att muren fallit.