Jag har ofta tänkt att en förälders skilsmässa med sitt barn, när barnet blivit vuxet, påminner om den ångest som kan uppfylla människor på en avvänjningsklinik. Våra barn är som droger. När de fortfarande är små, när behovet fortfarande är litet, säger vi: "Spring inte bort sådär, för jag blir så orolig för dig!". En förälders genuina oro. När barnet blir större och beroende etablerat sig ökar rädslan för att förlora knarket som håller en gående. Plötsligt, en vacker dag, blir dramat verklighet.

Är vi inte alla rädda för att förlora det som har makt över oss? Är inte alla auktoriteter rädda för att förlora fästet för sin makt? Barnet är vår självbild, lika lätt att vinna som att förlora.

Givetvis finns det något oerhört vackert och skört med det lyckorus som faller över varje nybliven förälder. Stoltheten flödar över när de lyfter upp dem i sina armar och hyllar dem inför omgivningens beundrande blickar, föremålen — undren — i deras yra hänförelse. Ofta fokuserar vi på barnets beroende av sina föräldrar — tryggheten, omsorgen, den villkorslösa kärleken och den goda uppuppfostran — men även en förälder är beroende av sitt barn. Det är tabu att hävda att det är ett påträngande, nästan egoistiskt behov, vi vill ju gärna att graviditet ska framstå som en osjälvisk handling och symbolisera något djupt altruistiskt.

Får det vara tvärtom? Föräldraskapet är något av det mest egoistiska man kan göra. En självisk handling, ett personligt behov, ett lyckligt men inte helt bekymmerslöst beroende. Ibland planerat, ibland nyckfullt. Vi ser barnen som en förlängning av våra egna personligheter, en förstärkning av våra egna misslyckanden, våra egna framgångar, av saker som vi inte uppnådde då vi själva var barn, av något vi alltid drömt om. De är vårt speglande. Vi tycker vi blir bättre med hjälp av dem. Får det vara i sin ordning? Får det lov att sägas?

De har skaffat barn, inskaffat det.

De flesta känner till hur svårt det är att få kontakt med en någon som går på droger. Nyblivna mammor befinner sig i en distansierad bubbla, i extasen. De utstrålar ibland något arrogant, som en brist på självdistans, och ser ner på omgivningen, skyddar det egna behovet kallsvettigt och aggressivt. De vet alltid vad som är bäst för barnen, i alla lägen; färgar trottoaren med sin fullmakt, gör egenrätt med hjälp av barnvagnar. Har företräde till bussen. Smutsar ner i kaféer. Som nykrönta kejsarinnor mitt i sitt nappflaskerevir. Det är något obehagligt biologiskt över det hela. Det slutgiltiga fullbordandet av könsrollen. Egotrippen.

Självklart kan det ultimata självförverkligandet föra en kvinna in i ett tillstånd där hela livet kretsar kring en själv. Som man kan man inte ha annat än graviditetsavund.

Gränsen för föräldrars evolutionära egoism riskerar att passeras när barn börjar handla om bitterhet, när barnberoendet går över i barnmissbruk. Bland de som tvingar sina döttrar att bli elitdansöser bara för att de själva inte kunde bli det, eller de som tvingar sina söner spela ishockey för att det är varje ung mans hårda boja, är det något i den grundläggande respekten för det lika som är olikt som blivit fel. Barnet blir ett redskap för en själv. Missbruket kantas med självförnekelse, att kapitulera sig själv helt och hållet är väl en förutsättning för att ha barn?

Lika ofta finns det de som självsäkert menar sig bedriva rätt form av uppfostran och som har ungefär tre gånger så många åsikter om andras barn än om sina egna. 

Visst är det intressant att just de som säger sig ha barnets bästa för ögonen, som påstår sig komma från de bästa kristna förortskvarteren med sina omlagda lån och autogiron, säljer sina otidsenliga och fördomsfulla argument lika strategiskt som om de vore droglangare på gatorna mitt i city? Alla som inte uppfyller minimikraven för en typisk kärnfamilj av stränga mått misstänkliggörs i debatten: ensamstående mammor, pappor utan bil, studenter med för låga inkomster, folk som ber på mattor, homosexuella som är kära i varandra.