Jag är så trött på det svenska medieklimatet. På sommaren pratas det om nyhetstorka, men sanningen är att det råder istid bland kultureliten, en midvinterförlamning i landets så kallade "smartaste hjärnor" hela året om. Då Katrin Kielos får debattera mot Johan Norberg, kan säga något mesigt söndertjatat, tror vi oss ha uppnått höjden av god debattsed. Det är ett intellektuellt vinteride. På jakt efter frisk systemkritik tror sig många kunna hitta sanningens spirande källa bland halvtråkiga vänstertidningar. Att Johan Ehrenberg turnerar svenska högskolor runt med budskapet att tillväxt är bra för klimatet ska tydligen uppfattas som höjdpunkten av svensk idétradition. Han tar 5000-8000 kronor för en föreläsning, inklusive resor. Debattprogram fylls till bredden med intetsägande, ständigt upprepade åsikter. Ett sömnpiller i direktsändning.

Samma märkliga nollskala drabbar oss när några är så hänryckta över att Peter Wolodarski blivit utnämnd till chef för ledarredaktionen på DN att man kan få för sig att det har inträffat något riktigt makalöst, att en komet landat på jordskorpan. Bland allmänheten är människor så införstådda med att expertisen levererar politiska väderprognoser att de tror att ett duggregn är det samma som en perfekt storm bara för att någon talat om det för dem.

Sveriges medieutbud är verkligen skrämmande likriktat. Vänsterpress som högerpress begår samma misstag, gör samma analyser, skriver samma stavfel men avviker i rubriker; den etablerade pressens publicistiska avslöjanden är lika värdefulla som gamla färdigmackor inlindade i gladpack. Därför är det också förvånansvärt få som ifrågasätter debattsoffors och nyhetspanelers visheter. Vi har lärt oss att några torra brödkanter till politiska skeenden är allt vi blir tilldelade, och vi tror att vi upplever verklig frihet från förtryck om vi unnas möjligheten att skölja ner med dumheter ur ett utgånget paket av kommentarer från något överskattat nyhetsankare.

De stora ledarsidornas skribenter skakar artigt hand med varandra på Rosenbads presskonferenser. De är inte där för att jobba, utan för att mingla. Allt är tyckt och tryckt i förväg. Snittar hämtar man själv i foajén. Gratisdrinkarna är alkoholfria men tillspetsade med ett åsiktsknarr som ser till att berusningen består i en dimma av ideologiska floskler. Det måste vara oerhört lätt att jobba som ledarskribent, man vet redan vad som måste skrivas. Den som låter sig inspireras av svenska statens hemsida, hämtar sina texter på wikipedia, slår upp sina åsikter i ett historiskt lexikon eller rådfrågar ett politiskt orakel löper större risk att tilldelas det stora journalistpriset. Man utses till ett politiskt orakel om man förutspår det enda tänkbara, att Mona Sahlin går emot gråsossemaskineriet och bildar allians med gråsossemaskineriet i miljöpartiet.

På Ex-Pressens, DN:s eller Svenska Dagbladets redaktioner har man mer jordnära problem att ta uti med. Det jobbigaste med att alla tycker likadant är ju att bestämma vem som först ska få micra sin lunch i personalrummet.

Det värsta av allt är den urvattnade synen på systemkritik. När Kalle Larsson pratar klasskamp i riksdagen tror man sig ha bevittnat en sann systemkritiker. Det är en bluff i dagar som dessa då till och med moderater tycker synd om folk som har fasta löner. När Noam Chomsky släpper en ny bok tror vissa att den stora revolutionen står för dörren. Magnus Linton kan skriva vilken okunnig smörja som helst och ändå hyllas som tidsenlig kritiker. Hans styrka är att tillverka ord av uppriktig nonsens och inte bli refuserad i DN. Jag ser inte honom — ateisten — som den svenska vänsterns messias, men jag kan tänka mig att andra gör det. Gråa tidningar som ETC, Mana och Arena kallas "radikala".

Ja, behövs det en systemkritiker visslar man på en tam gatuhund som troget lunkar till den ideologiska soptippen för att proppa käften full med förbrukade åsikter. Mitt i vår klimatkris — det medieklimat där inga sanningar kan överleva — hoppas man på de falska profeterna, de som inte framför några nya idéer, inte gör någon skillnad, inte vågar tänka själva. Det andra kallar systemkritik är inget annat än sedvanlig konformism. En papegoja har tagit över mikrofonen. En apa ockuperar en tevemast. Det är en dödssynd att vara systemkritiker på riktigt, för det krävs mod och frihet från de normativa begreppen för att vara den som vågar gå emot hur saker och ting alltid har gjorts och alltid har sagts. Vara den som säger sanningen. Ser saker ur en annan synvinkel.