Att studera vid ett stort universitet erbjuder många möjligheter. Man kan förkovra sig i en mängd fält och träffa massa spännande människor bland den rika mångfalden. Kanske möta en av de stora kärlekarna, eller mest ligga och leka runt. Man får en chans att lämna det gamla bakom sig och komma ut ur någon garderob, ifall man behöver. I Lund eller Uppsala finns garanterat likasinnade. Ja, studentlivet är fantastiskt. Kan vara fantastiskt. Alla sade till mig att det skulle vara så fantastiskt.

Själv flyttade jag efter min dåvarande flickvän till Lund för sex år sen. Fast hon bodde i Odense. Men Lund låg i alla fall närmare än Göteborg. Tyvärr fanns inga bostäder att få inne i själva stan och vi var tio personer på varje visning av grannkommunernas slitna rum. På vandrarhemmet Tåget träffade man i alla fall nödvänner att dricka sig full med.

Till slut fick jag ett rum hos ett nygift par ute i kusthålan Bjärred. Hade inte råd med busskort och cyklade dagligen de femton kilometrarna fram och tillbaka över den frusna skånska prärien. Hittade inte till lokalen för första föreläsningen. Sedan var grupperna redan bildade. Jag satt och försökte förstå Kants kritik av Hume samtidigt som jag bävade för kvartsrasten. Den ofrivilliga tystnaden vid kaffeautomaten. Ibland stannade jag kvar extra länge på toaletten för att jag inte orkade ”ragga” vänner. Det sociala liv i Göteborg jag lämnat bakom mig hägrade i minnet. Min enda snackis slutade komma efter fjärde föreläsningen och mitt distansförhållande knakade i fogarna. Medan jag satt ensam i Edens tysta läsesal var hon på inspark och träffade snygga, smarta och roliga killar. Kändes det som. Världen skrattade och var lycklig medan min dystra min var en smutsfläck. Paret jag bodde hos bråkade ofta om kvällarna. Ovanför min säng satt det ett tapetserat glas in till deras toalett. Det kändes inte helt rätt.

Studentlivet ska vara en frälsning från småstadstristess, inavlade umgängeskretsar och stagnerade akvarievatten. Men ibland fördröjs förlösningen. Eller uteblir. Antagligen är det mer regel än undantag att uppleva ensamhet, och tidvis isolering, under studieperioden. Men ändå ligger det ett romantiskt skimmer över de ljuva universitetsstudierna. Att bygga upp en ny tillvaro i en ny stad är inte alltid så lätt som man tänker sig när man ligger och drömmer om det i föräldrahemmet. När man bara kan se den glada sidan av frigörelsen.

Ändå stämde en del av romantiken trots allt för mig. Det flesta av nämnda problem löste sig med tiden. Jag frälstes av statsvetenskap, och knöt en hel del nya vänskapsband. Några riktigt nära. Och vissa fester blev precis så sagolikt fantastiska som man hoppats på. När nu mina studier går mot sitt slut inser jag att jag mot bättre vetande alldeles säkert kommer sakna den. Om några år kommer jag nog att berätta rosaskimrande historier som får de yngre att känna sig förpliktigade till en legendarisk och fantabulös studietid. Men jag kommer också att berätta om den frusna skånska prärien som periodvis nästan tog över helt.