Varför har det blivit så populärt att prata om utanförskap? Var och varannan person gör anspråk på att vara nedtystad och marginaliserad. Men att leva i utanförskap handlar om att sakna makt. Att hävda att man är utanför verkar paradoxalt nog ge större talutrymme och inflytande.

En bekant med utländskt utseende hatar att få frågan var hon kommer från. Hon tolkar det som att den som frågar mest vill särskilja och utesluta. En judisk väninna med mer typiskt svenskt utseende tycker istället att folks tystnad och ointresse inför hennes identitet antyder precis samma sak. När intresse visas kanske det inte enbart är upp till oss själva att fritt tolka det som kränkningar eller särskiljning. Tystnad och ointresse kan både tolkas som en vägran till erkännande eller som respekt.

Även i den offentliga debatten syns tystnaden som ett effektivt maktvapen framför andra. Ett bra exempel på den retoriken är Palestinagruppens Amman Makbouls artikel i Aftonbladet om sverigefinnarnas historia i Sverige. Istället för att själv berätta den skriver han om en "märklig" tystnad som han påstår är en aktiv marginalisering. Han visar inte upp någon litteratur. Ingen har intervjuats. Inga fakta. Nej, det är inte verkligheten som berörs utan "debatten" som är "märkligt tyst". Majoritetsvenskarnas illvilja. Han torgför att så länge sverigefinnarna förtigs kommer troligen aldrig övriga invandrargrupper att uppnå etnisk jämlikhet.

Det är också denna debatteknik som Kajsa Ekis Ekman (DN) pekar på i sin granskning av tidningar Arena och Bang. Man tar inte upp den aktuella frågan utan behandlar istället själva debatten. Inte slöjan i sig, utan ”slöjdebatten”. Deras syn är nämligen att ojämlika maktförhållanden omöjliggör en neutral diskussion om sakfrågan. Men går det inte att tänka sig att en tystnad beror på att en grupp är accepterad och innanför? Eller så är kanske tystnaden ett nonchalant förtigande, majoritetens sätt att stänga dörren.

När ungdomar kastar sten mot poliser och räddningstjänst i Rosengård och Backa används ofta utanförskapet som förklaringsmodell av välvilliga debattörer. Utanförskapsstämpeln blir en effektiv sköld mot dem som är upprörda. För vem kan med att kritisera dem som lever i utanförskap? Den som är utanför har kanske inte immunitet men väl ett trumfkort. Samtidigt är det tydligt att det faktiskt finns ett verkligt utanförskap i dessa områden, med hög arbetslöshet och låg utbildningsnivå. Problem som inte grundar sig i etnicitet, religion eller sexualitet utan i möjligheter till försörjning och självförverkligande. Men i förklaringsmodellen om utanförskap grundar sig problemen främst i majoritetssamhällets intolerans och ointresse.

Efter att ha lyssnat på radioprogram, läst bloggar, böcker och tidningar står det klart att utanförskap kan betyda många olika saker. Allt från mobbning i fotbollslag till misshandel av homosexuella. Generellt sett brukar begrepp som får allt fler betydelser förlora sin funktion. Kanske vi oftare borde använda andra närliggande ord såsom ”ensamhet”, ”isolering” och ”alienation”. Allt prat om utanförskap riskerar att ersätta generaliseringar av minoriteter med en lika generaliserande bild av majoriteten. Den upplevda maktlösheten korrelerar inte alltid med ett verkligt utanförskap. Att rulla ut den röda mattan till talarstolen så fort någon flaggar för utanförskap kan aldrig vara konstruktivt för ett jämlikt samhälle.

Vilka utgör då majoritetssamhället? Den massa av människor som finner sig så väl tillrätta i ett ”innanförskap”? De som passar in i alla delar? De som går att skymta i de upplysta fönstren. När jag känner mig ensam och utanför framstår de alltid som så lyckliga och tillfreds. Men egentligen har jag inte någon aning om vilka de är eller vilka problem de har. Distansen gör det lätt att romantisera eller förbittras. Det är svårt att fastställa vad ”majoritetssamhället” egentligen är.

Ensamhet tillhör existensens beskaffenhet. Ingen människa går genom livet i total gemenskap. Vi längtar efter acceptans och bekräftelse. Detta gäller inte bara vissa grupper, utan alla människor. Ibland söker vi dessutom frivilligt avskildheten.

I den politiska kultur som vuxit fram i Sverige är det idag opportunt att utropa sig själv som marginaliserad och nedtystad. Någon norm man inte passar in i går alltid att hitta. Och visst är det oroväckande att så många känner sig maktlösa och utanför. Men detta innebär också en ny problematisk hierarki där de som antas representera ”svennebananerna” avlegitimeras eftersom de tillhör en majoritet. Den som är underdog och utanför antas ha en autenticitet som den korrumperade medelklassen saknar. Utanförskapet skänker poäng vilket paradoxalt nog ökar ens chanser att göra sin röst hörd, oavsett om man är en framgångsrik akademiker eller arbetslös förortsbo. Men detta sker till priset av att debatterna mineras och gruppidentiteter låses fast. Utanför eller innanför; sakfrågan borde stå i centrum istället för människors position.